Ibland

ibland är jag här och ibland är jag inte..

Vissa dagar har jag hur mycket som helst att skriva om och får ner det på pränt, andra gånger har jag ännu mera att skriva om men vet inte hur jag ska få ned det på pränt eller hur jag ska orka.

Just nu finns inte riktigt orken att skriva ner något alls. Mycket händer och mer kommer att hända..

Har iallafall fått svar från läkaren och jag behöver öka upp mina mediciner, sen så måste jag äta järn, blodets värden va inte dåliga men inte de bästa heller. Va lite väntat då jag har varit så fruktansvärt trött på sista tiden. Ska göra om proven igen om ca 4 veckor för att se om vi behöver öka mera på medicinen eller om den ligger bra och om blodvärdena går upp.

E.. 16 åringen och diabetikern har förmodligen hormonsvängningar igen så efter att ha haft en riktigt lugn sommar så pendlar sockerhalten i blodet från skyhigh till så lågt att man med hjärtat i halsgropen kastar sig ner till undervåningen för att fixa mat som han kan äta.. Jag har sedan nästan 2 år varje natt gått upp kl 3 och mätt honom för att kunna stoppa en inkommande insulinshock. Det är mitt eget beslut att göra detta för att jag ska kunna känna mig säker, E säger inget om det så jag tror att han också innerst inne känner en säkerhet genom att vi kollar. Många nätter så är det bara en koll och sen raka vägen ner i sängen igen, andra nätter så får man snabbt ta sig ner och fixa mat. Att vi började med detta har med att han för ca 2 år sedan hade flera lättare shocker och en riktigt stor en. De lättare va enkla att hantera men den stora satte sina spår inte bara i mig utan även i E vilket är helt förståeligt.

Att som mamma inse att sonen inte ligger i sin säng, att kasta sig upp ur sängen och ta sig ner till undervåningen, att i trappan möta en hund som är så stressad att man inser att även han har fattat vad som pågår. Att komma in i vardagsrummet och se sonen och veta att han har haft en shock vi inte har hört, att vända på honom då han ligger på mage för att inse att han inte andas och att hjärtaktiviteten är så låg att han inte är långt ifrån att försvinna, det man gör då är rent instinktivt, full hjärt och lungräddning samtidigt som man ger "paniksprutan" Att man sen på avstånd hör sin stora son börja städa i köket, han vill inte vara med men ändå finnas till, då svider det mycket hårt i en mammas hjärta... Att höra andningen komma igång av sig själv och se hur E sakta sakta kommer tillbaka till livet igen är en oerhörd lättnad blandad med en frukvärd rädsla över vad som kunde ha hänt. Den natten satt vi med 2 helt underbara personer, en kille och en tjej från akutbilen som va hos oss bara ett par sekunder efter det att vi hade ringt, och pratade både om Diabetes, vad som hänt och mycket annat.. Att jag orkade igenom den shocken jag själv fick när allt väl va över va mycket på grund utav dessa två människor. Sen dess har vi inte haft en enda insulinshock, hur mycket det hänger på att jag går upp varje natt kl 3.00 vet jag inte, och tänker inte spekulera i heller utan den ritualen får fortsätta tills jag och E känner oss så pass säkra att vi vågar att sova en hel natt.



I morgon är det höstdagjämning, känner inte riktigt för hösten ännu så lämnar en härligt somrig bild som avslut för denna blogg

Razzy over and out