Jag har insett under den senaste tiden att jag är både rik och fattig.
Rik för att jag har massor av goa vänner både inom och utom Sverige, via bloggar, ishockey, spel och mycket annat. Folk man träffar ibland då och då, pratar med via blogg, FB, Skype och teamspeak.
Men också att jag är fattig, fattig på den där riktiga vännen som känner en utan och innan, som man kan ringa när som, som (kommer över/man kan åka över till) (oanmäld/anmäld) på fika, som man kan sitta och prata med om både om det som gör ont och det som är roligt. En vän som man springer på konserter/teater med. En ja. Vad säger man.. ”Väninna/Vän” kanske.
Har nog aldrig haft en ”väninna/vän” och inte förens nu saknat det. Vi var ett stort kompisgäng när jag var yngre och sen när ungarna kom så har det varit fullt upp med dem, men nu när ungarna är så stora att de gör mycket själva så har saknade krupit fram.
Tur jag har er därute i cyberrymden
Razzy over and out